Två kyrkliga trotjänare i Vikingstad berätta

Efter 50 års tjänst vid Vikingstads kyrka kommer ringaren och orgeltramparen Karl Karlsson att draga sig tillbaka vid årsskiftet. Karlsson som är 78 år gammal, följes av sin broder, 75-årige Johan Karlsson, fastän denne varit kyrkans tjänare ”endast” 40 år.

Inför det förestående avskedet har Linköpings stiftsblad, som nu utkommit med årets fjärde häfte, haft en intervju med de bägge trotjänarna, vilka vi taga oss friheten återge.

När Karl Karlsson på 1880-talet tillträdde befattningen som ringkarl var arvodet 18 kr om året, och han omtalar, hur han endast motvilligt lämnade två kronor tillbaka, när lönen utbetalades till honom med två tiokronorssedlar. När han vädjade till den sparsamme kyrkokassören att få behålla de två kronorna också och denna begäran blev avslagen, svarade Karlsson: ”Jag skall ge patron hela min årslön, om patron vill gå upp i tornet och ringa en enda gång”.

Så småningom blev ju lönen väsentligt högre, och församlingen har visat sin stora erkänsla mot sina trotjänare genom att låta dem behålla lönen som pension, sedan de frånträtt sina uppdrag. Sedan ”Kalle”, som han i allmänhet kallas i socknen, under några år mot halva lönen skött orgeltramparetjänsten åt den gamle tramparen Gustaf Laudon, blev han så småningom av kyrkorådet vald till ordinarie orgeltrampare med en årslön av hela 30 kr., ”så den tjänsten var ju bra betald”, yttrade Kalle vid intervjun. Kyrkovaktarlönen var vid den tiden 50 kronor om året.

Johan efterträdde ”August i Holmtorpet” som ringkarl. Johan berättar, att avgiften för gravöppning, ett arbete, som för två man tog en dag i anspråk, var vid den tiden 2 kr.

Troget och pålitligt ha de båda kyrkotjänarna under alla år skött sina tjänster. Det är många steg de trampat på kyrkvägen och uppför de branta torntrapporna. Intet väder har kunnat hindra dem att sköta sin tjänst, fastän de stundom vintertiden fått plumsa i snö upp till midjan för att ta sig fram till hemmen inne i skogen. God hälsa ha de alltid ägt, och på grund av sjukdom eller olycksfall ha de endast varit förhindrade en gång var.

Kalle som är en duktig berättare, omtalar, att han t.o.m. tjänstgjort en dag för mycket. Av tjänstgörande pastorsadjunkten, numera gammal kyrkoherde i stiftet, hade han en gång fått i uppdrag att gräva en liten barngrav till en följande dag, då jordfästningen skulle ske. Grave var också färdig och klädd på utsatt tid, men några sörjande kom inte. I stället anlände till kyrkan ett ungt par, som ville ha sitt barn döpt. En mycket beklaglig förväxling hade skett. Kalle fick 50 öre av klockaren för sitt extra besvär och för att han skulle hålla tyst om saken. Av pastorn fick han löfte om en krona, ”men den har jag inte fått än”, slutade han den historien.

Som bevis på sin stora uppskattning utverkade församlingen för en del år sedan, att bröderna erhöllo Patriotiska sällskapets guldmedalj, och det är en stor glädje såväl för de båda trotjänarna själva som för församlingen, när de på större högtidsdagar bära de välförtjänta hederstecknen på sina trogna bröst.

Flera tusen gånger ha de ringt församlingens inbyggare samman till gudstjänst och bortgångnas själar till ro, och många hundra äro de, som de bäddat ned i mullen.

Denna artikel var publicerad i Östgöta Correspondenten 1939-12-22