av Lars Rustner
Om Rusthållarna i Rakered
Handlingarna från storskiftet 1796 och laga skiftet 1832 och de sparsamma uppgifter som finns om det dåtida livet i Rakery By visar att de där boende levde under knappa förhållanden. 1796 hade fyra av de fem gårdarna ”brukare” dvs arrendatorer, medan den femte brukades av ”skattemän”. Alla i byalaget var således belastade av dryga räntor och skatter till jordägarna respektive kronan.
Bebyggelsen var gammal och till stor del i dåligt skick. 1832 då de fem gårdarna delats upp i nio enheter, skriver lantmätaren Norro om ”stugor under hjälpligt tak af halm och torp” med syliarna ”rutne” (se den gårdsbeskrivning som citerats av Th A med början på sid 30). Såsom på andra håll var ägorna fram till 1832 vitt utspridda, och åkrarna var uppdelade genom öppna diken i smala tegar om 15-20 m bredd, vilket tillsammans med primitiva brukningsmetoder och redskap gjorde att Rakereds goda lerjordar då inte kunde ge så stora skördar. Men man hade många munnar att mätta.
Inte underligt att det blev stora svårigheter att genomföra beslutet från 1764 att bygga ny kyrka, gemensam för ”Wickenstad och Annexan Rakeryd”. Alla ålades att hjälpa till med dagsverken och material till kyrkobygget, men det hjälpte inte att sockenmännen visade stor givmildhet och att de dyra ”prydnaderna” tillkom genom
”gåfvor av Socknens då hwarande Herrskaper”, utan i brist på pengar stod kyrkobyggnaden omålad och utan orgel från 1768 till invigningsåret 1785. Men såsom Per Jakobson säger i sin bok VIKINGSTAD KYRKA, blev det då en stor lättnad i jakten på pengar till orgelbygget genom medel från Rakered till orgelfasaden, på vilken det står målat ”En hedrande gåfva från Rusthållerskan i Rakery H. Catharina Hansdotter”. Detta är allt vi nu känner till om henne.
Grevarna Horn
Tio år senare, vid tiden för storskiftet, ägdes Rusthållet liksom Storgården och Östergården av Öfversten och Grefven Gustaf Adolf Horn af Åminne. Han bodde på Normstorp och kunde därför personligen deltaga i skiftesförhandlingarna 1796. Greven var gift med Catharina Odenqrantz från Nybble och de fick tolv barn. 1789 föddes sonen Claes Christer som också blev militär och kom att efterträda fadern som ägare till Rusthållet. Enligt tillgängliga handlingar var det denne greve Horn ”Major och Riddare” som 1824 sålde gården till Petter Persson och hans hustru Greta Månsdotter.
Rusthållaren Persson
De nya ägarna, men sannolikt också de tidigare brukarna, skötte Rusthållet så väl att lantmätaren vid laga skiftet kunde skriva att ”Petter Persson har Mangården i gott tillstånd och ladugården i försvarligt tillstånd med den bästa Trägårdsplanteringen inom Byalaget”, medan grannarna Ulri Jonsson och Jacob Persson sades ha ”en gemensam gammal förfallen stugubyggnad”.
Belysande för Petter Perssons insatser på Rosthållet är att han redan på 1840-talet, trots den ersättning han som kvarboende hade att betala till de utflyttande, gjorde en stor om- och tillbyggnad av mangården, så att huset fick sin rektangulära form med köket flyttat till norra änden och huset blev högt i tak, så att ”här kan hissas brudar” såsom långt efteråt berättats av en i bygget arbetande. Kanske syftade detta på de tre döttrarna i Rosthållet Anna Greta, Johanna och Brita Sophia?
Det är troligt, men inte belagt, att det var Persson som också lät bygga den nya ladugården. Den gamla som lär ha brunnit var såsom skifteskartan visar vinkelbyggd och låg närmare sockenvägen.
Petter Persson var kyrkligt intresserad, blev 1830 vald till kyrkvärd och senare ”kyrkoföreståndare”. De båda förgyllda nummertavlor som finns i Vikingstad kyrka skänktes av honom 1852.
Makarna Persson blev med tiden förmögna och kunde sistnämnda år köpa Opplunda (se sid 126). Då Petter dör 1866 äger familjen, förutom detta säteri och Rosthållet, 9/16‑dels Mantal Frälse Rakered Westergård och 1/4‑dels Mantal Kronoskatteavlöningshemman Rakered Skattegård, vilken egendom i bouppteckningen togs upp till taxeringsvärdet 51.200 Rd Riksmynt. Genom ett omfattande lösöre och efter skuldavdrag kom boet att visa en nettobehållning på hela 50.590:32 Rd.
En intressant uppgift i bouppteckningen är att under ”Osäkra Fordringar” finns en revers av en And Petterson i Fredriksberg på 30 Rd, vilket kan ha gällt en hyra för den ”änglinda” nära Rakered kvarn, som tillskiftats Rosthållet och är litt. 10 på bykartan. Vidare framgår av handlingen att sönerna Anders och Carl August vid denna tid arrenderade Frälsegården resp. Rusthållet av sina föräldrar och att de tre ovannämnda döttrarna nu var bortgifta, Anna Greta med hemmansägaren Johan Jonsson i Opplunda, Brita Sophia med nämndemannen C P Andersson i Dömestorp, Skeda och Johanna med rättaren Fredrik Jonsson i Ledingelunda.
1. 1 mantal Frälse Östergården äger af Bonden Magnus Jonsson, genom lottning rättighet till qvarboende, och 1/2 af Bonden Nils Jacobsson, utflyttningsskyldig. Litt 45, 46 Östergårds kolgårdsland, 47 Mangård, 48 Ladugårdsplan, 49 ladugårdsplan Åker, 58 Östergårds grästomt
2. 1 mantal Krono Skatte Rosthåll äges af Kyrkoverden Petter Persson, qvarboende. Lia 37 Rosthållets Mangårdstomt, 38 Ladugårdsplan, 39 Brygghustomt, 40 Trägård med fruktträd, 41 42 Grästomt, 43 Linda, 44 Bergtomten, 10 Änglinda (nuv. Fredriksberg), 26 1/z Åker (nuv. Åhyddan)
3. 1 mantal Krono Skatte Avlöning äges af f.d. Nämndeman Samuel Samuelsson, 1/4 af Bonden Carl Månsson och 1/4 af Bonden Jonas Abrahamsson, utflyttningsskyldiga. Litt 33 Gräslinda, 34 Åker, 35 Skattegårds Man‑ och Ladugårdsplan, 36 Skattegårds Trägård med gl. fruktträd
4. 1 Mantal Frälse Storgården 1 mantal Frälse Storgården 1/2 äger af Bonden Jonas Ulric Jonsson, genom loaning utflyttningsskyldig, och 1/2 af Bonden Jacob Persson, rättighet till qvarboende. Litt 50 Storgårds stentomt, 51 Ladugårdsplan, 52 Mangårdstomt, 53 Trägård med plommonträd, 54 Grästomt, 55 Bördig gräsvall, 56 Kåhlgårdsland
5. 3/4 mantal Frälse Wästergården äges af Högwälborna Fm Grevinnan Douglas (Röby), brukare Jonas Andersson, bekommit rättighet till qvarboende. Litt 59 Frälsegårds grästomt, 60 Kulle, 61 Hustomt, 62 Ladugårdsplan, 63 Hustomt Åker
Oskiftad mark
379 1/z Kyrkogården
380 Sockenvägen till 10 aln bredd
381 Sockenvägen till 8 aln bredd
382 Wägen åt Särstad till 8 aln bredd
383 Wägen åt Kyrkogården till 6 aln bredd
384 Såg och Bykplats, nu afrösad
384/2 Såg och Bykplats, nu afrösad (Fredriksberg)
385 Källtorg
Sistnämnde måg hade enligt bouppteckningen en speciell fordran som står under rubriken ”Gäld” och här citeras som ett kuriosum: ”Till mågen Fr. Jonsson som icke erhållit hemgift emot de andra barnen, uppgjordes genom öfverenskommelse mellan Sterbhusdelägare till en bestämd summa av 500 Rd Men utan Ränta till Summan utfaller”. Vid arvsskiftet ett par år senare tyckte man dock inte att summan skulle betalas ur boets gemensamma tillgångar. Den uteblivna hemgiften berodde knappast på att svärfadern saknat pengar. Kanske var det så att rättaren Fredrik inte ansetts vara god nog för Johanna. Hur som helst, Fredrik fick sin hemgift av svärmodern och är då arrendator i Sjögestad.
Den ovan nämnde sonen Carl August Pettersson, som i arvet efter Petter och Greta fått 1/5 av deras innehav i Rakered by, köper tio år senare tillsammans med hustrun Carolina Mathilda Carlsdotter de övriga femtedelarna av syskonen, men redan 1881 säljer de Rusthållet.
Ulrikssons till Rusthållet
Nu kommer en ny rusthållarefamilj, nämligen hemmansägaren Nils Gustaf Ulriksson, född 1833 på Boo Öfvergård, hustrun Anna Lisa Larsdotter, född 1827 på Boarps Mellangård, och enda barnet Anna Sofia som föddes 1866 på Ånstalund, då brukat av fadern. Ulrikssons betalade 18.000 kronor och i köpeskillingen ingick ”hemmanets andel i Bankebergs gästgifvaregård”, vad nu detta kunde innebära, andelen förkommer inte vidare i några gårdshandlingar.
Från Ulrikssons tid på Rusthållet är inte så mycket dokumenterat. Att bli en självägande bonde från att ha varit kronoarrendator var säkerligen bekymmersamt. Det gällde att med flit och sparsamhet få avkastningen från jorden att räcka till för de löpande utgifterna och att betala dryga räntor och amorteringar på inteckningslånet som övertagits av säljarna. Man hade en strävan att göra sig skuldfri.
Från skogen tog man på den tiden ut i stort sett endast det man behövde för egen del. En liten extrainkomst kom från den ovannnämnda ”änglindan” som då var uthyrd till ”Målare Claes Alfred Fridolf och dess hustru Gustafva Slyman”. Kontraktet med dem som gällde från Perssontiden i 49 år, dvs in på 1900-talet, tyder på att det var Fridolf som byggde Fredriksbergsstugan.
För Ulrikssons efterkommande framstår fru Anna Lisa som en driftig rusthållerska, som höll i ekonomin och såg till att få nödvändiga inkomster till hushållet. Vi betvivlar inte sanningshalten när det berättats att hon ensam körde den långa vägen till Norrköping för att sälja sitt smör, eftersom det var bättre pris där, medan ”gubben Ulrik” stannade i Linköping.
Rusthållerskan Ulriksson överlevde maken som gick bort 1907. Vid boutredning och delning efter honom behöll hon halva gården för egen del, medan dottern Anna Sofia fick den andra halvan. Vid Anna Lisas död 1914 visar bouppteckningen att gården då stigit avsevärt i värde, hennes andel hade taxeringsvärderats till 11.150 kr och av hypotekslånet, som ursprungligen lydde på 8.000 kr återstod 3.500 kr.
Ny generation rusthållare
Ulrikssons dotter Anna Sofia hade 1888 gift sig med Karl August Andersson, som var född 1859 och hade fädernegården Åhs Södergård i Västerlösa. Det var ett sk resonemangsparti och som tidens sed var hade den blivande fästmannen en böneman, nämndemannen och svågern August Andersson i Gustad, som framförde frieriet. Genom giftermålet kom Anna till Västerlösa, där maken August hade sina närmaste på Egeby Mellangård, och i Åhs‑gården föddes 1889 resp. 1891 de två pojkarna Ivar Karl Gustaf och Per Birger August.
August och Anna Andersson
Efter fyra år flyttade familjen till Rusthållet, som man alltså i många år brukade medan de äldre bodde kvar som ägare.
Under de här åren växte familjen, den tredje sonen Anders Albert föddes 1894 och dottern Anna Lisa Maria 1897. På gården bodde nu tiotalet personer, inräknat två å tre anställda. Detta krävde mycket arbete både inne och ute av det nya rusthållarparet. Självhushållning gällde fortfarande, man levde i stort sett på gårdens egna produkter, och med sparsamhet som Anna nog fick lära sig av mor Ulriksson fick man pengar över så att gården kunde förbättras. En skylt med årtalet 1900 på nuvarande magasinsflygeln tyder på att ett par gamla uthus, som syns på lagaskifteskartan, då ersattes av ett nybygge som kom att innehålla drängkammare, tvättstuga och vagnslider men även en bod för änkan Ulriksson, som där hade sin egen ved.
En varm sommar något senare tillkom jordkällaren och äldste sonen Ivar, som ovan vid kroppsarbete skulle hjälpa till, har berättat hur han led och svettades i värmen. Ett annat bevis för att August inte var särskilt framgångsrik i att sätta de tre pojkarna i arbete på gården är att när det gemensamt ägda tröskverket en gång skulle köras hem från en granngård och man hunnit en bit på vägen, började Ivar att känna sig dålig. Strax efter hände samma sak med Per och när `verket” närmade sig Rusthållet och det snart skulle bli dags att börja arbetet på logen var också den tredje brodern Anders ”sjuk”.
Anders blev dock gården trogen och arbetade hemma hos fadern till 1920 då han tog överjordbruket, medan de andra två bröt sig ut, fortsatte skolgången i Mariannelund och kom som helt unga att ägna sig åt spannmålshandel. Då antog alla bröderna släktnamnet Rustner. Det fjärde barnet Lisa kom 1919 som gift med David Carlsson till granngården Lilla Greby.
Makarna Andersson var enkla flärdfria människor, var varmt troende och blev missionsvänner som många andra i trakten. August hade under sin tid i Västerlösa gripits av den frireligiösa väckelsen där och tog 1912 initiativet att bilda en ”förening af lefvande gorda på Jesus troende bröder och systrar” eftersom ”sådan församling, enligt lefvande Kristustro, ej på platsen finnes” såsom han skrev i uppropet vilket förutom August och Annas namn bär påskrift av tegelmästareparet Johansson, Gustenborg och ett 20-tal andra troende vänner. Man höll bönemöten i Rusthållets magasin och hos andra likasinnade. Även egen söndagsskola sägs ha förekommit.
Detta hindrade inte att man också hade intresse för kyrkan och socknens angelägenheter. August var ledamot i kommunalnämnden samt kyrko- och skolrådet och i den senare egenskapen fick han med häst och vagn vid tåget möta den unga Ingeborg Berg från Nyköping, som sökt som småskollärare till Vikingstad och nu skulle skjutsas till skolan för att visa om hon var lämplig. Hon fick platsen. Det är inte osannolikt att August (den blivande svärfadern) inverkade på beslutet. Ingeborg hade tjänsten i åtta år från 1908 och bodde tillsammans med mostern Hedvig Hultgren uppe på den lilla småskolebyggnaden vid kyrkan, numera vaktmästarebostad. Under hennes första år som lärare tillkom logeföreningen Valhall. Protokollet från dess första möte som hölls 1909 säger att det då bildades en byggnadsförening med folkskolläraren J R Rydberg som ordförande. Ingeborg fick som styrelsesuppleant uppdraget att skriva ut stadgarna med förebild från en loge i Mjölby, och har berättat hur man senare roade sig på Valhall bl. a. med att spela amatörteater.
Livet på Rusthållet präglades av Annas och Augusts varmhjärtade inställning som gjorde att barnen för hela livet fick en stark kärlek till hemmet. I sin generositet kunde man ibland slå på stort, såsom vid sonen Ivars bröllop 1916, vilket med släkt och vänner under rådande kristid firades med stor middag på Frimurarehotellet. Det berättas att ”far” då sålde en stut, vilket räckte till att betala middagen. Senare kom till Ingeborgs släktingar i Stockholm, där det var brist på mat, även på potatis, på järnvägen en låda med denna vara från Rakered, vilket prisades samtidigt som man såg hur bönderna dessa år kunde få mycket betalt för allt man hade att sälja.
Sin värme och omtanke visade August och Anna inte bara de närstående utan de kom också många andra till hjälp. Ett bevis härpå är hur man tog hand om den unga Ellen Isaksson från Norrköping, vars far var svårt sjuk och som många år på 20-talet vistades hela somrarna på Rusthållet, men även var hos Lisa och David på Greby, se fotot på sid 266. Nu långt senare berättar Ellen Anvin om hur underbara rusthållarna var mot henne.
Sedan August lämnat över jordbruket till Anders, denne fått eget hushåll och 1925 gift sig med Ruth Jonsson från Syperstorp, St. Åby, bodde de äldre kvar på övervåningen där ”mor” hade ett litet kök, utan vare sig vatten eller avlopp. Men som tidigare ordnade hon till kalas för sina kära och nära.
I gott minne har undertecknad, hennes barnbarn, hur födelsedagen firades. Den inföll i november och i dåtidens kalla och dragiga bilar for barnfamiljerna från Söderköping och Sturefors ”hem till Rusthållet”. Givetvis kom också Lisa och David i Greby, ibland också ”fars” släktingar i Gustad samt de bästa vännerna, såsom tegelmästarns och Ernst och Anna i Kvarstad. Alla togs emot med stora famnen. Gödkalven hade slaktats och i den s k salen på övervåningen kunde farmor därför bjuda på kalvstek, kalvlever och andra läckerheter. Självfallet saknades inte hennes goda ostkaka, som vi barn dock inte gillade men som hon i stora kopparbunkar förde med sig till Söderköping då släkten samlades för att fira min pappa Ivars födelsedag. Till jularna fick vi paket med små ostar, hemvävda handdukar och annat farmor gjort.
Ett par sommarveckor de första åren på 30-talet bodde de gamla hos Ivar och Ingeborg medan man badade brunn i Söderköping, men på våren 1934 drabbas den 75-årige August av en svår hjärnblödning som ändar hans liv. Ett tidningsurklipp berättar att målarmästare Fransson vid begravningen tackar för vad August gjort för Vikingstad missionsförening. Genom inbördes testamente behöll Anna såsom änka fastigheten till sin död 1939.
Sista generationen rusthållare
Anders och Ruth Rustner
Vid arvsskiftet samma år bestämdes att hemmasonen Anders skulle överta fastigheten efter modern. Den nye ägaren fortsatte med gårdens förbättring som pågått i 100 år. Han byggde om en gammal bod till en flygelbyggnad med plats för maskinerna och inför 50-årsdagen 1944 grävdes källare under köket i mangårdsbyggnaden, som försågs med centralvärme och sanitära bekvämligheter. Nu var det Ruth som fick styra till med stor födelsedagsfest då förutom släktingarna sågs många goda vänner och grannar.
En annan minnesvärd händelse i Rusthållets historia var när dottern Rakel sommaren 1950 gifte sig med Stig Broman, då det bjöds till stor bröllopsmiddag och man dansade på magasinet, en dag som Ruth och Anders satte en ära i att göra så festlig man kunde. Att kokerskan hette Ruth Flink behöver väl inte nämnas.
Hemmansägaren Anders gjorde sig känd som en glad och godhjärtad människa. Någon gång kunde han fatta humör, såsom när grannarna inom den fortfarande existerande samfälligheten inte ville ge honom rätten till ”sågarbacken”. Denna tvist slutade med att Anders 1942 fick köpa den mark som nu tillhör Fredriksberg (lift 384 på skifteskartan). Köpeskillingen utgjorde 30 kr! Här bor numera Ingemar och Maj-Lis Öberg som byggt till och moderniserat det gamla bostället man köpt av Anders 1968.
Maj-Lis hade som helt ung kommit till Rusthållet 1940 och tjänade däri många år, med arbete både inne och ute på åkern.
Ytterligare ett bröllop hölls på Rusthållet med Ruth och Anders som värdfolk. Det var 1951 då Maj-Lis slutade och gifte sig. Även långt senare under Ruths sista år var hon henne till stor hjälp.
En annan anställd som förtjänar att nämnas för sina insatser på Rusthållet är Gunnar Wiggur. Han kom till Anders från Storgården och var forare åren 1943-1951, då Anders sålde djuren. Han skötte mjölkkorna så väl att de gav en betydligt högre avkastning än tidigare.
Från Rusthållet fick Wiggur 1944 köpa en tomt utmed Kapellån (litt 261/2 på kartan) och byggde där villan Åhyddan för sig och sin stora familj. Gunnar och frun Aina bor där fortfarande.
Gården var under tjugotalet år utarrenderad, gärdena hemomkring till Wiktor Wiktander, Sörstad och de övriga mellan Opplunda och soldattorpet nr 52 till K G Wallerstedt. 1971 får Rusthållet en ny ägare i Johan Jöncke, varvid Ruth och Anders flyttar till en villa i Rappestad. Jöncke fick köpa gården för att där kunna demonstrera de maskiner han då saluförde. Men han prövar också på att vara jordbrukare tillsammans med sin hustru Karin.
Efter några få år säljer de, och lantbruksnämnden delar då fastigheten, så att jord och skog övergår till Storgården och Opplunda, medan Jöncke för egen del behåller husen och tomtmarken till 1981.
Farbror Anders, som var emot en sådan delning, avled dessförinnan 1977, sedan han en vårdag på cykel kört från Rappestad mot Rakered för att ännu en gång se på vårfloden och de gamla ägorna, men på vägen dit fick en hjärtattack. Faster Ruth, den sista i raden av rusthållerskor, bodde kvar i Rappestadsvillan till sin död 1983.
Sedan år 1981, då jämnt 100 år gått sedan Ulrikssons köpte gården, bor på Rusthållet undertecknad, deras dottersonson, gift med Maj, född Östman, från Tomtaholm, Söderköping.