Upptecknat för Östgöta-tidningen 1939 av Arne Asplunder efter Smeden Johan Johansson i Gustad.
”Inte för att ja´ ä´ nå´n historieberättere precis, men allti´ kan ja´ väl tale om nåre paschaser, som far min berättet för mej, å en del sôm ja´ ha´ vatt mä ôm själver.
– Dä hände ôfte, att far min talade ôm att han hade hört hinjakta, när han geck hem ifrå´ arbetet på kvälla. Ja´ tvivlede nog aldri på´t för far min brukeda aldri ljuge, men si rikti´t övertygeder ôm att dä va sanning, dä vart ja´ en kväll när ja´ geck hem ifrå´ trösket i Sköllsta. Ja´ to´ vägen rätt över Sköllstaskogen, för dä skulle bli närmre, å si, rätt sôm dä va´ , så feck ja höre ett förskräckli´t oväsen komma farenes genôm skogen. Å då försto´ ja´ mädäsamme, att dä va´ hinjakta sôm va´ ute. Ja´ hördena komme allt närmre. Å så for ho´ över gärdsgåln ve stäta´, sôm ja´ nyss hade gått över. Nu ä´ det bäst att va´ på si´ vakt, tänkte ja´ , å feck tag på en grover knölpåk. Men ja´ behövde aldri använd´en, för jakta la´ å åt ett annat håll.
– Far min har också berättet ôm den där drängen i Gusta, som skulle gå te näcken å läre sej spele. Han va´ så kavater, när han knallede iväg neråt åna framemot kvällninga mä fiolen unner armen, men han va´ rätt så bleker ôm snytet när han kom hem igen å talede ôm, att näcken hade kommet ôpp å fråg´en, ôm han ville ha fiolen stämder ätter fing´ra eller ôm han ville ha fing´ra stämda ätter fiolen. Drängen trodde att näcken hade tajt fiolen för ti´ å evighet, men di hitte´n allt da´n därpå på åkanten.
– Spöke å tocke otyg kan förekomme i månge skepnader å olike varijationer. En môra, när far min skulle tänne ôpp i smefyr´n. Så fanns dä inga planer å få´t te brinne. Dä va´ nått otyg, som kvävde ellen, så fort han försökte. Då to´ far min e´ trästicke, för si ho´ brann. Å lyste säj ikring i smedja, å då feck han se en stor katt, sôm satt i ett hörn å så ´ besynnerli´er ut. Då försto´ far min att dä va´ katten, sôm släckte ellen för´n i fyr´n, å han feck tag i e´ stor slägge å skulle drämme katten i skallen mä, men si då hände dä unnlie, att när han skulle te å slå katten i skallen så vart armen liksom förlamader på´n. Å han förmådde inte lyfte slägga ifrå´ gôlvet en gång.
– Ja, dä va nått otyg mä den katten, dä ä´ då säkert dä. Å like dant va´ dä mä den där grisesona, som så månge mänsker mötte på far mins ti´. Den mötte far min i Sköllsta allé en gång, när han hadee vart bôrte å skott häste. Rätt sôm de va´, när han geck där, så feck han si e´ stor so mä en fasli´ masse smågrise ätter sä komme på vägen. Nu ska ja´ i alle fall inte hålle ur väjen för dä, tänkte far min, sôm hade hört tal´s ôm spösona förr, å så geck han mitt i väjen. Män si, tro inte att grisesona mä sitt store följe ändede kurs för dä inte. Ho´ bare geck på ho´. Då to´ far min å slo´ hammar´n i förskinnet så dä smällde ômét å trodde, att han skulle skrämme´na på dä sättet, men inte ett tecken te rädsle vise ho´, å när han säna skulle försöke å slå´na i huv´et mä hammar´n, så förmådde han inte röre armen. Dä vart te snällt gå ner i diket dä, å låte dä store följet passere.
– Lagålsnisse feck ja´ göre bekantskap mä på den ti´n ja´ va´ stalldräng.Dä va en påpassliger gynnere, sôm en kunne ha stor nytte å. Ôm en skötte sä väl mä´n. Mej väckte han regelbundet var môra klocka´ halv fem, å vart dä nå´t djur sjukt i stallet unner natta så kom allti lagålsnisse å körde ôpp en. Män si´n feck ja aldri göre.”
Avskrivet 1999-04-06 av Kent Sigedal efter Arne Asplunders original.