Född i Sviestad, Landeryd, 8/8 1761. Son till bonden Per Persson och h. h. Catharina Persdotter. Antog släktnamnet Westling. Skrev själv Wästling.
Hans namnteckning återfinnes under 1813 års inventarium för Vårdsbergs kyrka.*
Blev frälsebonde i Sviestad, Landeryd, i samband med giftermålet och föräldrarnas flyttning till Vårdsberg 1788. Flyttade 1795 till Bankebergs gästgivaregård, Vikingstad. Gästgivare därstädes till mars 1810, då han flyttade till Vårdsberg och blev rusthållare i Vårdsbergs rusthåll, varest han sedan den 29/3 1799 ägde gård, dels ärvd från fadern, dels köpt av modern.
Död i Vårdsberg 12/11 1816 av ”slag”. Gravsten på kyrkogården.
Han ägde vid sin död 1 hem. Vårdsberg, därav 1/2 hem. kronoskatte rusthåll, 1/2 kronoskatte augment med Björkåkla utjord, 1/3 hem. Degeryd kronoskatte avlöning och 1 hem. Rogestad frälsegård, allt värderat till 9.351 riksd. banco. Bouppteckning finnes. Donerade år 1803 tillsammans med sin hustrus styvfader, rusthållaren Olof Persson, Vårdsberg, två av den kände kyrkomålaren Pehr Hörberg målade altartavlor,“* föreställande Jesu dop och nattvardens instiftande. Donerade tillsammans med sin hustru en summa, varav avkastningen en gång om året skulle givas någon behövande inom socknen. Donationsbrevet finnes.
Han var ledamot av bondeståndet vid 1812 års riksdag i Örebro för Hanekinds och Bankekinds härader. Var ledamot av riksdagens bevillningsutskott.
Gift i Vårdsberg 13/1 1788 med Anna Catharina Larsdotter, född i Svinstad (nuv. Bankekind) 29/3 1769 och dotter till rusthållaren Lars Persson Filander och h. h. Catharina Persdotter i Neder-Fillinge. Hon bodde hos styvfadern Olof Persson i Vårdsberg, när hon gifte sig. Död (som undantagsänka) i Vårdsberg 4/5 1839 i lungsot.
Barn :
Britta Lisa, född i Landeryd 11/10 1790. (Bland faddrarna inspektorskan Engdahl och Anders Engdahl i Sviestad) . Död späd.
Anna Stina, född i Landeryd 20/7 1793. (Bland faddrarna Lisa Hansdotter Engdahl i Sviestad) . Död späd.
Fredrik Petter, född i Vikingstad 17/7 1795. Död 1800.
Anna Catharina, född i Vikingstad 8/2 1798. Död i Björsäter 29/5 1868
Maja-Lisa, född i Vikingstad 23/4 1800. Död i Landeryd 14/10 1871
Lars Petter, född i Vikingstad 5/8 1802. Död späd.
Claes, född i Vikingstad 23/9 1804. Död i Skeppsås 24/7 1876
Germund Carl, född i Vikingstad 16/2 1807. Död i Vårdsberg 17/1 1900.
Anna Sofia, född i Vikingstad 4/5 1809. Död i Vårdsberg 2/11 1813.
Ulrika, född i Vårdsberg 11/10 1811. Död 3/4 1814.
* I bouppteckningen efter hans farfar, Per Claesson, död 1754, figurerar en ”frälse befallningsman” Per Westling ”uppå Qvinneby”. Kanske man här skönja anledningen till att Germund Persson tog släktnamnet Westling? Samma släktnamn togs i slutet av 1700-talet av Salomon Petersson i Västerby. Dennes sonsöner voro de båda i Linköping födda, betydande skolmännen och historikerna, sem.-rektorn, fil. d:rn B. Gottfrid V. Westling (1844-1925) och rektorn, fil. och teol. d:rn G. O. Fredrik Westling (1850-1926) .
** Pehr Hörberg (1746-1816) från Småland var lärjunge till Pilo. Hans altartavlor, av vilka 39 finnas i östgötakyrkor, röja rik fantasi och originell förgsyn. Den romantiska skolan såg i H. det oförvillade naturgeniet. Litt. : B. Cnattingius, P. H. (1937) .
Westling synes ha varit en högt begåvad och karaktärsfast man. Sedan han som 34-årig etablerat sig som sin egen i och med att han övertog gästgiverirörelsen i Bankeberg fann han snart utlopp för sin vakenhet och sitt intresse för tidens problem genom att deltaga i det kommunala livet. Detta intresse följde honom sedan hela livet igenom och han tillvann sig snabbt förtroende och aktning och innehade en rad viktiga och krävande poster i den tidens kommunala förvaltning.
Han synes med lätthet ha satt sig in i olika frågor, vare sig de voro av politisk, förvaltnings- eller teknisk natur. Sockenstämmoprotokollen i Vikingstad och Vårdsberg sakna sällan hans namn och antingen han vid dessa stämmor framlägger ett förslag eller redovisar ett uppdrag eller en utredning vittna hans uttalanden till protokollet om en klar blick, ett praktiskt sinne för en frågas betydelse och ett gott handlag vid dess realiserande.
Det är förklarligt, att han under sin tid som gästgivare i första hand kom att intressera sig för sådana frågor, som närmast berörde hans yrke, exempelvis vägväsendets förbättring, och han nedlade i Vikingstad ett synbarligen energiskt och uppskattat arbete som församlingens ”Wäg-Fullmäktige”. Men redan vid dessa tidiga år synes hans lätthet att sätta sig in i olika ärenden och framkomma med förnuftiga förslag och resultat ha tillvunnit honom hans medarbetares och valmäns förtroende och de ha därför givit honom en hel del uppdrag av större räckvidd än de rena sockenfrågorna, d.v.s. sådana som berörde häradet, tingslaget och länet. Med tiden vidgades dessa intressen ytterligare och hans bana och arbete i det allmännas tjänst kulminerade i valet till riksdagsman 1812. Som sådan deltog han i den historiska riksdagen i Örebro samma år.
Denna var märklig i flera avseenden. Det arbete som 1809 och 1810 års riksdagar utfört genom att ersätta det av Gustav III skapade enväldet med ett konstitutionellt och demokratiskt statsskick blev vid denna urtima riksdag kompletterat och stadfäst. Genom de beslut som där fattades, infördes ordning och stadga i den nya styrelseformen, riksdagens auktoritet bekräftades och Sveriges anseende gentemot utlandet, som fått en svar knäck efter den förödmjukande freden med Ryssland några år tidigare, vari bl.a. Finland gick förlorat för Sverige, stärktes åter.
Germund W. synes ha kommit till denna riksdag som en ej alldeles okänd östgötabonde. Han måste ha fört med sig anseendet som en man med klart huvud, särskilt i ekonomiska angelägenheter, ty han invaldes omedelbart i det viktiga bevillningsutskottet. I detta hade bondeståndet en representant för varje län och G. W. fick alltså den äran att hålla i penningpåsen för Östergötlands räkning. Man kan förmoda, att han förvaltade detta uppdrag med samma omsorg och omtanke, som han i övrigt visade i sitt handlande. Protokollen innehålla tyvärr icke någon närmare redogörelse för W :s insats vid denna riksdag. Känt är däremot att bevillningsfrågorna voro bland de viktigaste och att de män, som tillhörde bevillningsutskottet, därför genom omständigheternas makt kommo att spela en framträdande roll.
Anledningen härtill var den, att dåvarande kronprins Karl Johan, sedermera Karl XIV Johan, som alltsedan sitt val ett par år tidigare till Sveriges tronföljare i realiteten ledde återuppbyggnadsarbetet i landet efter de gångna oroliga och för landets ekonomiska och politiska ställning förödande åren, redan förberedde Sveriges återtagande av sin position som den ledande nationen i Norden och som ett led däri ansåg det nödvändigt att deltaga i den stora europeiska koalitionen mot den tidens fridstörare — Napoleon.
Detta fordrade, ansåg han, en stark krigsmakt, och han krävde vid riksdagen i Örebro betydande summor for detta ändamål. I själva verket voro de så betydande, att bevillningsutskottet var tveksamt om möjligheten att uppbringa dem inom landet och det nödgades därför göra tidsödande och ingående undersökningar över lånemöjligheter och lånevillkor både inom landet och utomlands, innan det kunde meddela riksdagen resultatet av sitt arbete och framlägga sina förslag.
De långvariga förhandlingarna i dessa angelägenheter gjorde 1812 års riksdag till en nästan lika seglivad sammankomst som var tids riksdagar. Den ”utblåstes med öfliga ceremonier den 13 april och afslutades, sedan bevillningsfrågorna lyckligen fått sin lösning, den 18 augusti”, som en samtida krönikor säger.
Det är givet att det arbete, som W. härunder fick ägna åt ekonomiska frågor, gav honom ytterligare värdefulla erfarenheter. Det gjorde honom till församlingens auktoritet i dylika ting och han var från denna tid och till sin mänskligt att döma för tidiga bortgång självskriven ledamot av de kommittéer inom församlingen, häradet och tingslaget, som handlade och övervakade frågor av detta slag. Men hans intressen voro ej enbart inriktade på detta område, ehuru det kan synas, som om det borde ha givit honom tillräckligt arbete utöver omsorgen om den egna torvan. Redan vid unga år torde han ha blivit religiöst intresserad och man finner därför snart i sockenprotokollen, att han med alldeles speciell förkärlek ivrade för kyrkolivets förbättring och stärkande inom församlingen.
Han påtog sig for detta ändamål en myckenhet arbete, ofta otacksamt, och väjde ej för svårigheter och motstånd, när det gällde att driva en sak igenom, som han ansåg var riktig och till allmän nytta och gagn for den kyrkliga församlingen. Under hans tid som kyrkoföreståndare, först i Vikingstad under många år och framför allt sedermera — från 1810 — i Vårdsberg, blåstes nytt liv i domnande andar och protokollen ge upprepade vittnesbörd om de förbättringar av olika slag han föreslog och genomförde.
Säkerligen var det också en för sin hembygds kyrka varm känsla, som låg bakom hans donation av de två altartavlorna i Vårdsbergs kyrka, målade av var store kyrkomålare Pehr Hörberg, vilka ännu när detta skrives 148 år senare pryda sin plats och, som det intygats, äro föremål för församlingens tacksamma och pietetsfulla omvårdnad. Säkerligen var det också äkta känsla och mening i de ord han nedskrev i sitt testamente, där han talar om ”den wälsignelse, hwarmed Gud oss begahwat”.
Samma nit och redlighet, som synes ha präglat hans allmänna gärning, torde även ha varit karakteristisk för hans enskilda liv. Även om vi ej känna enskildheterna av hans familjeliv, veta vi dock att han fostrade dugande söner och döttrar, vilka gjorde hans namn heder och fortsatte i hans fotspår med stor framgång och ehuru några detaljer ej äro kända om hans skötsel av sina egendomar, veta vi dock att han väl förvaltade sitt arv efter fadern och genom klok förvaltning lämnade en betydande förmögenhet till sina arvingar. Att det Westlingska hemmet efter den tidens måttstock var välbärgat finner man även av den ännu bevarade bouppteckningen, som är ett synnerligen intressant dokument. Det ger oss möjlighet att i detalj rekonstruera hemmet och den miljö, vari familjen levde. Där saknades ej för den tiden så nymodiga och sällsynta ting som ”slaguhr, wägguhr och selfwer fickuhr med nyckel” eller ”äckta thekoppar, bakelseformar och remmare, winglas och caraffer” liksom ej heller ”fina servietter, röda thecken med gröna speglar” för att ej tala om ”blåklädd päls, engelska wästar, backhuds byxor och fingerhandskar”. Lägger man därtill ”sjöskumspipor selfwebeslagne, skäggsaxar, nageltång, rakknifwar och 2 st. sedelböcker”, så finner man att familjen i lekamlig måtto var tämligen väl rustad att mäta dagens besvärligheter. Efter den tidens måttstock var även behovet av andlig spis tillgodosett genom ej mindre än fyra ( ! ) namngivna böcker — varav två voro ”gamla biblar” och en utgjordes av Ekmanssons Postilla — och därtill en samling ”Diverse Böcker”, vad den nu kunde innehålla av uppbyggande eller underhållande art.
Germund P:son Westlings halvsyster Catharina Germundsdotter, född 1745, blev gift med en Jöns Jönsson i Landeryd. Makarna hade en son, född 4/6 1778, som fått namnet Germund. Denne tog, liksom morbrodern, släktnamnet Westling och blev alltså Germund Jönson Westling.
Han blev år 1810 sin morbroders efterträdare såsom gästgivare i Bankeberg, Vikingstad, och gifte sig med Greta Catharina Månsdotter, född 1787 i Slycke Källgård, Rappestad (4 km. norr om Bankeberg), död 1868 i Västerlösa Murgård. Hon var dotter till Måns Isaksson och h. h. Anna Andersdotter.
I detta äktenskap föddes: Jöns Fredrik (Jacob?) Westling, som på 1830-talet bodde i Söderköping, Anna Sofia, och Catharina.
Anna Sofia föddes i Bankeberg 1814 och dog i Sålla herrgård, Sjögestad, 1884. Hon blev 1834 gift med Jacob Månsson i Sålla. I detta äktenskap föddes sju barn och bland dessa Nils Alfred 1837, fader till Jacob Jacobsson och Britta Mathilda, mor till Mauritz Nilsson.
Efter Germund J:son Westlings död ingick hans änka Greta Catharina äktenskap med Erik Olai 1828. Denne köpte året därpå gästgivaregården, som han innehade till 1832, då han sålde den, och de bosatte sig i Västerlösa Murgård.
I äktenskapet föddes Johanna Wilhelmina i Bankeberg och sonen Anders Magnus (Olai) likaledes i Bankeberg, sonen 20/11 1831, död i Västerlösa 27/1 1898.
Johanna Wilhelmina blev genom sin dotter Emma svärmoder till Jacob Melcher Jacobsson, Sålla herrgård.
Anders Magnus Olai blev gift med Johanna Amalia Karlsson, som härstammade från en inom Gullbergs, Bobergs och Lysings härader mycket utbredd storbondesläkt. De bodde efter giftermålet i Ås gard, Västerlösa, tills äldste sonen, Erik Hjalmar, övertog gården, varefter de bosatte sig i Marås Skattegård, där Johanna Amalia dog 25/1 1895 och Anders Magnus 27/1 1898. Släkten Olai och Andersson är mycket utbredd i Västerlösa m.fl. socknar omkring Linköping. Jfr ”Ås- och Västerbysläkterna i Västerlösa” av K. J. Petersson, Linköping 1948.)